Vi fortsätter med del 2 om mig och Tessan som hon kallas. En helt otrolig tid om jag själv får säga...och utan Robert hade det INTE gått så bra på tävlingarna som det faktiskt gjorde  Han var guld värd och som jag nog nämt tidigare skulle alla hoppryttare ha med sig "en egen Robert" på tävlingarna som stöd  

Del 2 Comtesse 1983

Sommaren var okej. Tessan var något lugnare när man red ut, men fortfarande fanns tendenserna att hon skulle takta. Hon hade svårt att varva ner när man hade galopperat. Däremot gick hon lugnare när man red dressyr, eller markarbete som vi hoppryttare föredrar att säga, på ett inhägnat område.

Jag tog det här med tävlingarna med ro. S hade mycket högre krav, hon skulle lyckas och rida höga klasser! Att rida laghoppningar och andra stora tävlingar. Jag tror att Robert och S mer såg mig som någon som ”bara” följde med för ro skull. Jag var nöjd att ta mig runt en bana med min lilla häst. Nu när jag tänker tillbaka så inser jag så fel vi alla hade. Och visst är det så med verkligheten ibland, framtiden visar att den kan bli mycket större än man någonsin kan ana…

I slutet på sommaren satte tävlingarna igång igen och jag skulle börja rida LB med Tessan. Det var ett litet stressmoment för mig som hade hoppat enstaka hinder någon gång på 110 cm. Men Robert var pedagogisk och förtroendeingivande, om han sa att jag skulle klara det så gick det nog att genomföra tyckte jag. Så gick det också vi tog oss runt LB och hade på så sätt möjliggjort ett till av mina mål.

Jag kommer ihåg vilken tävling det var som jag debuterade i nämligen i Boden. Jag, Susanne och Robert åkte på under hösten närmare bestämt under slutet på augusti. Det var första tävlingen efter sommaruppehållet. Jag och Tessan skulle debutera i LB. Varken Robert eller jag hade så stora krav förutom att ” ta sig runt på ett bra sätt”. Vad innebär det då? Jo, det innebär att man tar sig runt på 4-8 fel eller max 1 vägran. Sedan är det förstås viktigt hur det känns för ryttaren, hur hästen hoppar osv. Jag och Tessan kom runt vår första LB med 4 fel/ 1 nedslag och jag var överlycklig att jag hade tagit mig över dessa stora hinder! Dessutom var klassen en LB maskeradhoppning. Jag och Susanne red på samma lag, vi var utklädda till motorcross körare. Vi hade ett antal killkompisar som tävlade i motorcross, så vi fick låna hela ”munderingen” med hjälmar och allt. Det enda som vi INTE kunde använda var skorna av förklariga skäl. Men vi red hela banan i dessa otympliga kläder, att vi ens tog oss runt var ju bra.. Dagen därpå skulle jag också rida en LB. Klassen innan LC, gick bra vi gick dubbelnolla och placerade oss. Sedan var det så dags för nästa LB, och vi nollade och gick vidare till omhoppning.  Det var min första omhoppning i LB. Robert och jag diskuterade hur jag skulle rida och vi bestämde oss för att jag skulle rida för nollan. Dvs. att ta långa vägar och inte stressa hästen. Väl inne på banan och mot första hindret inser jag att Tessan ville annat. Hon galopperade på som en kapplöpningshäst i sitt esse!! Det enda jag kunde göra var att försöka styra mot hindren och hoppas på att vi inte kraschade i något! När jag kom ut från banan så skämdes jag någonting fruktansvärt när jag och Robert skulle analysera min ritt. Jag hade ridit precis så FEL som någon kunde göra, helt tvärtemot vad han hade sagt åt mig…När jag kom ut från banan och tittar på Robert så ler han?! Jag ser mycket frågande mot hans håll när han säger glatt att jag har kommit 2:a i klassen! Okej, säger jag lite moloket men ritten var ju INTE bra. Nej, sa han det var den INTE men du kom alla fall 2:a och fick en  prispengar med dig hem. När du kommer ut från prisutdelningen ska vi diskutera din ritt om vad vi ska träna på när vi kommer hem. När jag kom ut från prisutdelningen diskuterade vi hur vi skulle jobba med Tessan för att få henne att lugna ner sig mot hindren. Det var så Robert var, pedagogisk och ödmjuk. Han ville att man skulle bli peppad och jobba vidare även fast i det här fallet, ritten i sig INTE var så bra och jag hade haft mycket tur på min sida.

Vi höll inte på att åka till den här tävlingen till Boden. Varken jag eller Susanne fick plats med våra hästar i någon av lastbilarna som skulle till Boden. Och eftersom varken jag eller Susanne hade körkort (vi var för unga) och Robert ingen bil som kunde dra en hästtransport så blev det bestämt att vi skulle stanna hemma. Den fredagen åkte jag på stan med en kompis efter skolan och kom väl hem vid 16.00-tiden När jag kommer hem står Robert och S och packar grejer inför tävlingen?? Jag ser helt oförstående på dem: Men vi skulle ju INTE åka? Då hade Robert i sista stund hittat en kille, P som skulle till Boden och hälsa på sina föräldrar och hade en bil med dragkrok. Så det blev bara att panikpacka och åka iväg till Boden och tävla….men allt går ju om man bara vill…

Det var också den här tävlingshelgen som jag och S var på vår första ryttarfest. Vi blev less vid 22.00-tiden och bestämde oss för att gå tillbaka. Det var bara ett problem, vi visste inte riktigt vart vi skulle. Så det slutade med att vi irrade omkring på stan och träffade bla på en knarkare som skrek och sprang efter oss!! Han var INTE aggressiv så att han slog oss men följde efter oss och skrek och höll på. Vi tyckte att det var ganska olustigt, två tjejer på 16 och 17 år. Nu var vi tvungna att springa runt på stan och försöka bli av med knarkaren…Efter 3 timmars irrande varav  2 timmar förföljda av en knarkare bestämde vi oss för att gå tillbaka till utgångspunkten.. Som tur var stod Robert kvar där inne på ryttarfesten. De höll på att städa. Nu fick vi skjuts hem och klockan var 01.00 Jag och S var mycket trötta efter kvällens bravader…Robert och de andra skrattade gott åt oss när vi berättade om knarkaren…Tja, så kan det gå!!!

Så fortsatte vi att åka runt på tävlingar och rida LC-LB klasser jag och Tessan. Vi red vårt första Junior DM på K:4 den hösten. Det gick över förväntan. Vi tog oss till omhoppning och hade snabbaste tiden men 2 nedslag/8 fel så vi kom på 5 plats men jag var glad ändå! Det var ju JDM!

Sedan blev det vinter och vila på tävlingsfronten. Våren kom närmare bestämt början på februari och jag skulle träna för en elitryttare från Örebro för första gången. Han hette Lennart Lindelöw, och hade börjat sin ryttarkarriär i Umeå. Detta var början på en träning som kom att vara från 1984-1991 och 3 av mina hästar skulle vara inblandade i träningarna under åren.

Jag tävlade nu LC och LB med blandade resultat. Vi red runt på mellan 0- 8 fel, oftast tog vi oss till omhoppning med något eller inget nedslag där. Tessan var snabb att svänga, galopperade på och hade ett hopphuvud som få hästar har.

Jag kommer ihåg en klubbtävling vi hade på K:4 där jag skulle rida en LC och en LB. I LC fanns det en väldigt snäv sväng man kunde ta mot ett hinder men kruxet var att man var tvungen att först rida innanför ett hinder och sedan mot ett annat hinder för att sedan svänga höger i sista stund och endast 1 galoppsprång mot hindret!!  Summan av det kunde lika gärna bli att hästen bjöd på det hindret som man inte skulle hoppa utan bara svänga mot, om man nu hade en hoppglad häst. Jag och Robert diskuterade och vi kom fram till att jag skulle prova, det var ju bara en klubbtävling och jag hade ingenting att förlora. Sagt var gjort vi red grundomgången felfri och galopperade mot omhoppningen. När jag styr Tessan innanför och sedan mot ”fel” hinder känner jag hur hon bjuder på det, innan hon hinner ta sats och hoppa svänger jag till höger och får 1 galoppsprång på mig till oxern som står som nästa hinder. Jag känner hur hon tar sats och hoppar och bara viker in hovar och ben under sig!! Vi galopperar i mål på bästa tid! Den ritten var en riktig adrenalinritt! Robert var jättenöjd med ritten och jag var halvchockad att jag hade lyckats med det. Många andra försökte ta samma väg när de hade sett att jag lyckades men antingen rev de eller så vägrade hästen. Det var nog då som vi bägge två insåg att Tessan kunde bli en duktig hopphäst.

Våren avlöpte bra. Vi tränade för Lennart Lindelöw 3 ggr under våren och tävlade flera tävlingar. Tills vi kom till Luleås tävlingar i mitten på maj. Det var första utomhustävlingen för året och Robert tyckte att det var en bra tävling att debutera LA/120 cm på. Vi hade ”bara” hopptränat på 110 cm banor men enligt Robert så var det inga som helst problem. Jag skulle bara ”rida som vanligt”. Så vi debuterade i LA med 3 nedslag/12 fel och Tessan var hur duktig som helst med lilla mig på ryggen.

Nästa tävling var så Boden i slutet på maj. Det var mitt första meeting som jag skulle rida LB/LA hela helgen. Hon gick bra i bägge LB hoppningarna, 0 fel i ena och 4 fel i den andra. Sedan kom vi då till LA klassen. I första LA klassen på lördag gick vi nolla och fick rida om hoppning. Nu kommer vi till en av mina värsta missar i min ryttarkarriär, någonting som man INTE får göra. Tessan gick superbra i omhoppningen, vi har en jättebra tid på gång och vi galopperar i mål ! Trodde jag, när jag tittar i ögonvrån ser jag att målflaggan fortfarande är uppe! Jag hade INTE galopperat genom målet…jag svänger snabbt och lägger en volt för att ta mig genom målet och blir på så sätt bestraffad med 3 fel för volten och tidsfel. Ja, ja vi kunde alla fall trösta oss med att hästen gick jättebra i klassen. Det här skulle också vara ENDA gången jag glömde galoppera genom mål under alla år. Jag lärde mig snabbt av mina misstag.. om man säger så!!! Sedan har vi då sista klassen på söndagen, LA. Bedömningen var A:1b och det innebär grundomgång och 2 omhoppningar. Grunden låg på 120 cm sedan höjs ca 10 cm varje omhoppning, så sista omhoppningen brukar ligga på ca 140 cm. Då är förstås förutsättningen att man har minst 2 st som går till omhoppning. Tessan var klockren och gick nolla i grunden. Nu började jag oroa mig för hinderhöjden, vi hade ju bara hoppat 110 cm på träning.. Vi var 5 st ut i första omhoppningen. Och vi nollade igen!! Det var helt fantastiskt! Lilla jag på min lilla häst och bägge 2 var orutinerade! Nu var vi bara 2 st ut i andra och sista omhoppningen på 140 cm. Jag och B H vår Ridskolechef på en häst som hette Otto. Jag pratade med Robert om att jag var orolig om hinderhöjden men han lugnade mig med att det ”inte var så högt” som det såg ut. Det var ”bara” att gå in och rida som vanligt igen…Okej, det var väl tur att jag var ung och dum för jag bara red in och hoppade runt banan på 4 fel! Jag hade otur att riva det lättaste första hindret, lägst av alla. Men jag kan tänka mig att jag var ganska nervös och när jag äntligen kom igång så gick det av bara farten. Det jag minns av den där ritten är att det är absolut en av det bästa jag någonsin har gjort under min ryttarkarriär! Det var också en sån här adrenalinkick!

En av favoritbilderna på Comtesse och mig. Tagen av Robert på en utomhustävling 1983. Hela hästen är inte med men kortet är så fokuserat på "språnget och koncentration" att jag inte tycker att det gör något  

Nu kommer vi till en annan historia, resan hem. Tessan åkte som bekant i en lastbil som rymde 6 st hästar. De stod placerade 3 hästar framför och sedan 3 bakom. Min häst stod i mitten av 2 andra hästar. När vi sedan kom hem till Umeå och öppnade bakluckan för att ta ut hästarna, hade de 2 andra hästarna tuggat på Tessans huvud så hon hade ett jättesår i pannan som det rann blod ur..Klockan var 23.00 på kvällen och Robert och jag insåg att vi var tvungna att ringa efter en veterinär för att sy såret. Jag var trött och hungrig. Hungern berodde på att jag INTE hade ätit på hela dagen, jag var helt enkelt för nervös inför tävlingarna. Nu började jag se stjärnor också. Robert ringde till veterinär G (min husveterinär som jag haft i alla år sedan dess) som skulle komma omgående och sy såret så att vi skulle kunna åka hem. Det dröjde inte länge innan vet. G kom till K:4 och konstaterade att han skulle vara tvungen att klippa sårkanterna för att kunna sy ihop såret bra. När han började klippa sårkanterna började det att rinna både levrat blod och vanligt blod och jag känner hur det börjar vända sig i magen på mig. Jag frågar Robert om han kan hålla i Tessan i stället för mig. Men jag får till svar att det får jag minsann göra själv, det är din häst får jag till svar. Okej tänker jag, du klarar det. Om jag bara tittar ner så att jag inte ser så går det nog bra, tänkte jag. Sedan minns jag INTE något mer…

Fortsättning följer…

Mvh anaby  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Halloojjjsan igen! Det känns skönt att vara frisk och komma igång i det vanliga gängorna igen. Har börjat rida igen och det känns otroligt bra          Har fått några nya hästmassagekunder under veckan. Det blir både spännande och intressant at...

Halloojjsan allihopa! Både jag och min man har haft Covid i veckan. Vi har som tur var fått en lindrig varitant och vi är tacksamma att vi fick Covid nu istället för från början för 2 år sedan när många var allvarligt sjuka. Jag har inte fått åka...

    Vi gifte oss 22/2 2022   Önskar alla en fortsatt fin dag och kram på er  Mvh Anna   ...

Halloojsan igen!  Här är det ganska högt tempo   Jag håller på att komma igång med företaget. Bla så håller jag på att sy veteryggvärmare till häst, vetebettvärmare och veteryggvärmare för människor. Har kommit igång med veteryggvärmare till häst o...

                  Hallojjjjsan allihopa! Hoppas att ni har haft en bra helg      Vi har haft stalljour i helgen. Det blir var 6e vecka och då har vi hand om stallet och 13 hästar lördagmorgon, lunch, kväll och söndag morgon. Söndag lunch och...