anaby - Jag, barnen, djuren & fotografering.

Inlägg publicerade under kategorin Comtesse

Av anaby - 9 augusti 2011 19:03

Då går vi vidare...


Del 3 Comtesse


Sedan minns jag som sagt INTE något mer. Nästa minne består av att Robert och vet. G drar bort mig från Tessans mage? Jag hade alltså svimmat och fallit under hästen. De sätter mig på golvet och pallar upp mig mot väggen. Där sitter jag vit i ansiktet hela tiden medans G syr och Robert håller i. Det kändes otroligt skönt att få sitta ner. När allt är klart och G åkt och lämnat kvar räkningen…Säger Robert: Varför sa du inte att du mådde dåligt? Jag försökte: sa jag. Kommer du ihåg att jag frågade om du kunde hålla i Tessan? Det kom han ihåg men han förstod INTE att det var därför som jag ville att jag skulle hålla i hästen. Ja, alla fall så lärde både jag och Robert oss någonting av den här upplevelsen. Jag lärde mig att jag måste vara tydligare med att förklara vad jag menar och Robert att han måste lyssna på mig och att han var tvungen att se till att jag åt ordentligt när vi var ute och tävlade.


Sedan har vi Vet. G. Varje gång han såg mig efter det sa han alltid: Ja, det var du som svimmade och hamnade under hästen den där gången jag skulle sy!! Och det sa han varje gång i säkert 10 års tid. Jag har fortfarande samma veterinär 28 år senare och han är helt suverän. Jag ringer och rådfrågar honom om allt mellan himmel och jord. Vi träffas alltid en gång på hösten när det är dags för vaccination och tandraspning. Blir det inga skador under året så blir det bara den gången jag behöver ringa honom. Annars är han ALLTID mitt första val av veterinär.


Nu kommer vi till det läget när det börjar stå om mig och Tessan i tidningen. Och jag måste ärligt säga att det är både på gott och ont. Jag har alltid tyckt att Robert har haft rimliga krav på mig och min ridning. Men när en massa andra börjar ställa krav på en ung tjej då blir det jobbigt. Robert förklarade för ”de andra” att vi måste ta det lugnt och låta allt ta sin tid. Rom byggdes INTE på en dag!


Det var jobbigt både får Susanne, mig och Robert om det här att han skrev i tidningen efter tävlingarna. Robert KRÄVDE mycket mer av mig och Susanne innan han skrev om det i tidningen. Det tyckte både jag och Susanne var bra, för stod det i VK så visste vi att Robert var nöjda med våra ritter. Han diskuterade ALDRIG med oss om det skulle stå någonting, utan vi fick se på måndagen som alla andra. Framför allt så krävde vi ALDRIG någonting av Robert heller…


Så här stod det i V-K månaden efter dessa tävlingar. Direkt citat:


”Den avslutande LA-hoppningen med två omhoppningar blev sedan en duell mellan Björn H – Otto och URF-junioren Anna F (hade ett annat efternamn innan jag gifte mig) på 6-åriga stoet Comtesse. I andra omhoppningen mellan dessa två kontrahenter hade Anna oturen att slå ner det enkla första hindret, men visade sedan upp en mycket snygg och välmatchad hoppning.”


Och i V-F stod följande om samma tävling. Detta var INTE skrivet av Robert. Direkt citat:


”Björn H vann sista hoppningen, en s k LA- 1.20 hoppning i hård strid med junioren Anna F på Comtesse"


Sedan kom vi in i juni och tävlingarna i Kiruna 8-11/6-84 tävlingarna skulle vara under min skolavslutning så jag fick ta ledigt från skolavslutningen på Dragonskolan för att åka iväg och tävla i Kiruna.


När vi hade kommit till Kiruna var det bara att börja ta hand om hästen och börja göra inordning sig för tävlingarna. Jag skulle rida 6 klasser samanlagt på 4 dagar.  Första klassen red på torsdag kväll. Det var en LB-hoppning. Vi red en tidshoppning och fick en nollrunda med en skaplig tid och fick en 9:e placering. Sedan kom fredag och vi skulle rida 2 klasser. I LB gick vi till omhoppning men fick ett nedslag i omhoppningen. Så vi fick igen placering. Och i LA-klassen gick Tessan bra med en nollfelsrunda med en omhoppning på 4 fel. Det blev inte någon placering i den här klassen. Jag var ändå jättenöjd med min häst som hade gått till omhoppning i alla 3 klasserna hon ställt upp i!! Så kom lördagen och jag skulle rida en klass, LA. Om jag gick till omhoppning hade vi bestämt att jag skulle satsa på att rida snäva svängar och snabbt tempo. Vi gick till omhoppning och jag red väldigt snäva svängar och snabbt tempo. När jag gått i mål säger speakern i högtalaren: Föregående ryttare leder klassen. Okej, tänkte jag, men det är många ryttare kvar så jag får nog vara glad om jag får en placering. Nu red jag ganska tidigt i klassen och det kan vara både på gott och ont. Rider man bland de första sätter man ”ett rikt märke” som de andra ryttarna rättar sig efter. Dvs kan man rida fort eller inte! Om folk rider fort och ska ”jaga” ens tid är risken att de river eller vägra för att de svänger för snävt. När det kallades upp till prisutdelning visade det sig att jag hade kommit 2:a efter Björn H. Det kändes helt fantastiskt att få gå in på prisutdelning!

Tessan sköttes om och nattades för dagen. Söndagen kom och vi skulle hoppa 2 klasser idag. En LB och en LA, sedan var helgen slut. I LB gick hon nolla i grundomgången och vi gasade på i omhoppningen och VANN!! Det skulle visa sig att i just den här klassen vann man en jättefin handgjord väggklocka. Som jag fick med mig hem. Den hänger fortfarande i vårt vardagsrum hemma. Den har följt med mig överallt där jag har bott!! Nu var det bara en klass kvar..Vi gick nolla i grundomgången igen och jag gasade på i omhoppningen igen. När röken hade skingrat så kom vi 2:a igen efter Björn H igen!! Jag tror INTE att jag någonsin har haft en så  bra helg i min tävlingskarriär som denna. Jag fick en seger, två 2:a placeringar och en 9:e placering på 6 starter under helgen. Av alla 6 starter red vi nolla i samtliga grundomgångar.


Summan av det hela blev:

Meetingets bästa junior: ett ylletäcke i pris.

3:a i meetingets framgångsrikaste ryttare: 1000 kr i pris.

En vinst i LB, två 2:a placeringar i LA: prispengar ca 2000 kr

Inridna pengar under helgen: 3000 kr!!! MYCKET Pengar på den tiden!!!


Så har stod det i V-K dagen efter. Direkt citat:


”Omhoppningarna under både, lördagen och söndagen blev rena rama duellerna mellan Björn och junioren Anna F på Comtesse. Björn lyckades nu i båda klasserna betvinga Anna med knappa sekunden. Men pass upp Björn, med lite mer rutin hos Anna så…- Ja, man får vara glad så länge man har tiondelarna på sin sida, menade Björn…Anna F blev följdriktigt framgångsrikaste junior, mycket beroende på hennes seger i söndagens LB-hoppning. Där slog hon Åsa B med en knapp sekund i omhoppningen. – Jag är givetvis jättenöjd med mina insatser under den här helgen. Så här bra har det aldrig gått tidigare, menade Anna F.”


Sista tävlingen för säsongen blev återigen Boden 15-17/6. Det var bestämt att jag skulle debutera i MSV B/130 cm den här helgen, förutsatt att Tessan gick bra. Jag skulle rida 4 klasser under helgens 3 dagar. Jag red en LB på fredagen med nolla i grundomgången och bäst tid i omhoppningen men med 4 fel…så det blev en 13:e plats utan placering och sedan blev det även en LA tidshoppning. Vi gick runt på 4 fel, hästen gick bra så det var bara att planera vidare till nästa start följande dag. På lördagen blev det bara en start. LA A:1B dvs 2 omhoppningar om det finns felfria. Jag och Tessan gick vidare till första omhoppningen där vi fick 4 fel. Det var bara en felfri i första omhoppningen så det blev ingen andra omhoppning utan vi slutade 3:a i klassen. Så var det dags för den sista klassen för säsongen: MSV B, den gick i 2 omgångar, LA i första omgången och MSV B i andra. Detta innebar att man INTE red någon omhoppning. Tessan var säkerheten själv och gick nolla i första omgången, LA. Det var sammanlagt 6 ryttare som ridit nolla i första omgången. Nu blev det dags för andra omgången. Tessan och jag var trötta efter 2 helgers tävlande och vi rev först ett hinder och sedan sista hindret en trippelbarr. Så i debuten gick vi i mål på 8 fel ett bra resultat för 2 unga debutanter…Jag var jättenöjd med helgen och givetvis hela säsongen. Nu skulle det bli vila av under sommaren innan vi skulle börja ladda för nästa säsong, höstsäsongen.


Både jag och Tessan tog det lugnt under sommaren. Tills det var dags att börja träna igen inför tävlingssäsongen. Första tävlingen var på hemmaplan i slutet på augusti. Jag red LB och LA-klasser för att mjukstarta säsongen och det var nog tur…Tessan var hysterisk och skenade runt på banan, vi kom runt med 1 eller 2 nedslag i klasserna vi ställde upp i förutom att vi hade livet i behåll. Jag och Robert diskuterade att vi måste byta bett till Tessan, då det definitivt var farligt att hoppa henne när hon INTE gick att kontrollera. Vi provade med ett pelhambett och det passade som handen i handsken. När vi hopptränade efterföljande gång gick hon både lugnt och kontrollerat igen..Pust!!


Nästa tävling gick i Skellefteå i början på september -84. Jag red  LA och MSV B hela helgen och vi fick inga placeringar men hästen gick mycket bra. I LA-klasserna gick vi till omhoppning men hade 1 respektive 2 nedslag i omhoppningarna. I MSV B hade vi 1 nedslag i grundomgången i 1 klass och 1 nedslag i omhoppningen i den andra. Ett klart godkänt resultat tyckte både Robert och jag.


Sedan blev det dags för en Boden-tävling igen i september. Jag red LA och MSV B då också. Jag vann en LA och hade 3 fel i den andra. I MSV B-klasserna gick det sämre, alla fall i den ena. Den första hade vi 8 fel, klart godkänt. Och i den andra hade vi 22,5 fel.


Vi blev meetingets bästa junior och fick ett täcke som pris.


Så här stod det i V-K dagen därpå. Direkt citat:





”Men sedan brakade det lös på allvar för URF-ryttarna. Meetingets bästa juniorekipage, Anna F på Comtesse var helt omöjlig att slå i LA-hoppningen på lördag. Snäva svängar parat med ett högt tempo gjorde att klubbkompisarna Lena W på Gatsby och Åsa A på Molly Malone snabbt förpassades till andra respektive tredje platserna.”


Nu skulle det inte bli några tävlingar förrän 19-21 oktober i Umeå. Vi tog det lugnt och körde våra veckoträningar och klubbtävlingar istället och det kändes mycket skönt med tanke på att det hade varit en tuff höst för Tessan och mig. Som snart skulle avslutas på hemmaplan igen!!


Tävlingarna i Umeå var stora tävlingar och man skulle även rida om Distriktsmästerskapet både för juniorer och seniorer. Och jag och Tessan var storfavoriter i Junior-DM eftersom vi hade haft en sån bra höstsäsong. Nu började jag bli nervös eftersom jag började känna pressen från andra…det var inte lätt att vara 17 år.


Ja, alla fall så kom tävlingarna till stan.. Jag red LA och MSV B förutom JDM som gick i LB. Jag var placerad i bägge LA-klasserna. Och i JDM hade jag bäst tid men tyvärr 1 nedslag. Så jag blev slutligen 3:a i JDM och det var jag nöjd med. Nu när den västa pressen var borta kunde jag slappna av och koncentrera mig på sista klassen MSV B. Jag red som jag alltid gjorde och Tessan hoppade som hon alltid hoppade och vi var felfria!!! Helt otroligt att vi gick felfritt! Vi skulle slutligen bli 1 av de 3 som gick till omhoppning. Jag sa till Robert innan jag skulle in till omhoppning: Robert, jag kommer sämst att bli 3:a, det är helt otroligt, sämst 3:a! Vi bestämde att jag skulle rida runt i ett vettigt tempo för att försöka rida en nollrunda. Så jag gick in och red runt min 140 cm omhoppningsbana och kom ut med 4 fel/1 nedslag. Jag var överlycklig! Nu hade jag gjort en bra runda också så en 3:e plats var inte fy skam med den ritten. Sedan var det Björn H tur att hoppa med Otto. Och när de kom i mål hade de 8 fel/2 nedslag. Vi skulle sämst bli 2:a, jag kunde knappt tro att det var sant! Åsa A var sista startande i omhoppningen och river första hindret? Och sedan rider hon fel väg och blir utesluten…detta innebar att JAG VANN!!! Jag förstod ingenting, hur kunde jag vinna, de andra var så mycket bättre än jag!! När jag kom in till prisutdelning så kokade hela Gamla K:4! Det var samma känsla som det är på Scandinavium, folk var helt tokiga och stod och skrek!!! Jag har ALDRIG upplevt samma känsla efteråt på någon prisutdelning som jag gjorde just den dagen, just de klockslaget på Gamla K:4. Det var en helt fantastisk känsla när jag red in för prisutdelning, tårarna rann nedför kinderna och jag var chockad över att jag hade vunnit över alla som var äldre och bättre än jag! Lilla jag!! Någonting som jag önskar att alla kunde tävlingsryttare kunde får vara med om!!!


Det här stod i V-K dagen därpå. Direkt citat:


”Men den största sensationen svarade URF-junioren Anna F för. På 6-åriga stoet Comtesse så segrade Anna i helgens huvudklass. Husritarna Thropy som reds i medelsvår klass! – Det var helt underbart att hoppa den här klassen, jublade Anna efter välförrättat värv.

Det gick tre ryttare till omhoppning i Husritarna Thropy – Anna F på Comtesse, Björn H på Otto och Åsa A på Molly Malone. Anna inledde, och på vilket sätt sedan. Comtesse hoppade så det stod härliga till med en enorm vilja i varje språng. Nu rullade stoet ner en bom i trekombinationens inhopp, och därmed blev det 4 fel för Anna. Tid 51,5. Björn satte upp en hög fart för att få en snabb tid och det lyckades han också med – 42,6. Men tyvärr hade Björn och Otto under ritten ådragit sig 8 fel, alltså 2 rivningar.

Åsa A var sist ut och hade alltså det bästa läget. Men det började illa för Åsa. En rivning på första hindret följdes av att Åsa red fel väg och uteslöts ur omhoppningen. Därmed kunde Anna F inhösta sitt livs första Medelsvår B-seger! – Comtesse hoppade helt underbart i både grund- och omhoppningen, förklarade Anna. Comtesse hoppar bättre när det blir lite svårare. Hon respekterar hindren bättre och lyfter fint på benen. Det kan man verkligen säga. Ekipaget formligen lyste av hoppglädje, och med sin sisuladdade stil blev de mycket riktigt populära segrare av Husritarna Thropy.”



Ett utomhus kort med mig och Tessan från 1985 från en nationell hemmatävling.




Ett kort från ett repotage om oss i dagstidningen också från 1985. Ska se om det går att scanna in och lägga in på bloggen till nästa gång   


Det skulle vara just på den här tävlingen som min mamma och pappa kom för att titta. När de satt på läktaren och speakern sa att jag hade vunnit satt det en karl brevid dem. Han vänder sig till dem och säger: Det där var bra gjort! Den där tjejen har INTE gjort många MSV B rundor och ändå vann hon över alla de andra som är mycket mer rutinerade! Han visste INTE om att det var mina föräldrar som han hade pratat med…Det visade sig i efterhand att det var rätt tävling det kom för att titta på…


Hur hanterar man en sån här framgång? Det gäller att ALLTID ha bägge fötterna på jorden. För även om du har framgångar så har du även motgångar. Framgångarna är oftast lättast att tackla medans motgångarna är svåra att gå igenom. För att lyckas med motgångarna gäller det att du har en bra tränare som kan peppa dig mentalt. Jag hade tur som hade Robert under hela tiden. Man får ALDRIG blir nonchalant när det gäller att tävla och vinna. Man måste vara duktig och ha talang och fötterna på jorden men man måste även ha turen och tiondelarna på sin sida emellanåt. Det brukar ALLA ryttare ha någon gång emellanåt!!


Hur gick det då till när vi tränade? Jo, på sommaren tränade vi ute på hoppbanan så då var det inga problem. Man kunde hoppträna när som helst. På vintern var det lite större problem. Då fanns bara Södra ridhuset att tillgå, där fanns hindren redan uppställda. Men de hade lektioner där med ridskolehästarna. Så oftast fick vi hoppträna vid 22.00-tiden när ridlektionerna slutade. Så det innebar för mig att jag var klar ca 23.00, red hem, tog ca 30 min. Var hemma igen 23.30 gjorde i ordning hästen för natten och kom i bästa fall i säng vid 00.30 och sedan upp tidigt och iväg till skolan. Det gick väl ganska bra att rida hem när det INTE var så kallt men låg det på -15-20 grader kunde man hålla sig för skratt…då var man stelfrusen när man kom hem. Tessan hade täcke på sig eftersom hon var klippt, så att hon inte skulle frysa på väg hem. Ibland var jag så trött efter träningen att jag nästan somnade sittande och ridande på hästen, men Tessan hittade ju hem så det gick bra.  Och vi kom alltid hem utan problem….


Det skulle visa sig att det blev för jobbigt för mig att rida emellan hem och K:4 så Tessan fick stå uppstallad en period på K:4 när jag hade mest tävlingar. Jag gick Gymnasiet så det var inte långt att cykla när jag slutade för dagen. Detta underlättade min träning eftersom jag kunde rida Tessan och träna på dagtid. Hur hade jag då råd med detta? Jo, alla pengar jag red in på tävlingar gick till andra tävlingar och uppstallning på K:4. Jag fick lite pengar av mamma och pappa eftersom jag inte hade Tessan hemma.  Jag visste att om jag kämpade och red bra på tävlingarna kunde jag fortsätta tävla. Men under vinterhalvåret när tävlingarna tog slut fick hon flytta hem då jag INTE hade pengar att betala stallhyran med. Sedan gick det lika bra att rida ute då när vi inte var i samma behov av att hoppträna under vinteruppehållet. Pengarna var man tvungen att hushålla med. Jag hade inget jobb som gav någon inkomst eftersom jag gick i Gymnasiet. Lennart Lindelövs träningar fick man gratis om man hade ”kvalat in” för laghoppningen. Detta innebar 5 träningar per år som kostade ungefär 300 kr varje gång. Det var en förmån att få detta betalt. Transportbidrag fick man också men givetvis var man tvungen att jobba ideellt i föreningen för att få det. Och transporbidrag betaldes ut 2 ggr per år och alltid i efterskott.


Det skulle nu komma en tid när andra hade stora förväntningar på mig och Tessan. Det var tiden för Elitserien…som jag skulle rida som junior…och även några år senare på en annan häst även som senior..


Fortsättning följer…


Mvh anaby  

Av anaby - 4 augusti 2011 11:15

Vi fortsätter med del 2 om mig och Tessan som hon kallas. En helt otrolig tid om jag själv får säga...och utan Robert hade det INTE gått så bra på tävlingarna som det faktiskt gjorde  Han var guld värd och som jag nog nämt tidigare skulle alla hoppryttare ha med sig "en egen Robert" på tävlingarna som stöd  


Del 2 Comtesse 1983


Sommaren var okej. Tessan var något lugnare när man red ut, men fortfarande fanns tendenserna att hon skulle takta. Hon hade svårt att varva ner när man hade galopperat. Däremot gick hon lugnare när man red dressyr, eller markarbete som vi hoppryttare föredrar att säga, på ett inhägnat område.


Jag tog det här med tävlingarna med ro. S hade mycket högre krav, hon skulle lyckas och rida höga klasser! Att rida laghoppningar och andra stora tävlingar. Jag tror att Robert och S mer såg mig som någon som ”bara” följde med för ro skull. Jag var nöjd att ta mig runt en bana med min lilla häst. Nu när jag tänker tillbaka så inser jag så fel vi alla hade. Och visst är det så med verkligheten ibland, framtiden visar att den kan bli mycket större än man någonsin kan ana…


I slutet på sommaren satte tävlingarna igång igen och jag skulle börja rida LB med Tessan. Det var ett litet stressmoment för mig som hade hoppat enstaka hinder någon gång på 110 cm. Men Robert var pedagogisk och förtroendeingivande, om han sa att jag skulle klara det så gick det nog att genomföra tyckte jag. Så gick det också vi tog oss runt LB och hade på så sätt möjliggjort ett till av mina mål.


Jag kommer ihåg vilken tävling det var som jag debuterade i nämligen i Boden. Jag, Susanne och Robert åkte på under hösten närmare bestämt under slutet på augusti. Det var första tävlingen efter sommaruppehållet. Jag och Tessan skulle debutera i LB. Varken Robert eller jag hade så stora krav förutom att ” ta sig runt på ett bra sätt”. Vad innebär det då? Jo, det innebär att man tar sig runt på 4-8 fel eller max 1 vägran. Sedan är det förstås viktigt hur det känns för ryttaren, hur hästen hoppar osv. Jag och Tessan kom runt vår första LB med 4 fel/ 1 nedslag och jag var överlycklig att jag hade tagit mig över dessa stora hinder! Dessutom var klassen en LB maskeradhoppning. Jag och Susanne red på samma lag, vi var utklädda till motorcross körare. Vi hade ett antal killkompisar som tävlade i motorcross, så vi fick låna hela ”munderingen” med hjälmar och allt. Det enda som vi INTE kunde använda var skorna av förklariga skäl. Men vi red hela banan i dessa otympliga kläder, att vi ens tog oss runt var ju bra.. Dagen därpå skulle jag också rida en LB. Klassen innan LC, gick bra vi gick dubbelnolla och placerade oss. Sedan var det så dags för nästa LB, och vi nollade och gick vidare till omhoppning.  Det var min första omhoppning i LB. Robert och jag diskuterade hur jag skulle rida och vi bestämde oss för att jag skulle rida för nollan. Dvs. att ta långa vägar och inte stressa hästen. Väl inne på banan och mot första hindret inser jag att Tessan ville annat. Hon galopperade på som en kapplöpningshäst i sitt esse!! Det enda jag kunde göra var att försöka styra mot hindren och hoppas på att vi inte kraschade i något! När jag kom ut från banan så skämdes jag någonting fruktansvärt när jag och Robert skulle analysera min ritt. Jag hade ridit precis så FEL som någon kunde göra, helt tvärtemot vad han hade sagt åt mig…När jag kom ut från banan och tittar på Robert så ler han?! Jag ser mycket frågande mot hans håll när han säger glatt att jag har kommit 2:a i klassen! Okej, säger jag lite moloket men ritten var ju INTE bra. Nej, sa han det var den INTE men du kom alla fall 2:a och fick en  prispengar med dig hem. När du kommer ut från prisutdelningen ska vi diskutera din ritt om vad vi ska träna på när vi kommer hem. När jag kom ut från prisutdelningen diskuterade vi hur vi skulle jobba med Tessan för att få henne att lugna ner sig mot hindren. Det var så Robert var, pedagogisk och ödmjuk. Han ville att man skulle bli peppad och jobba vidare även fast i det här fallet, ritten i sig INTE var så bra och jag hade haft mycket tur på min sida.


Vi höll inte på att åka till den här tävlingen till Boden. Varken jag eller Susanne fick plats med våra hästar i någon av lastbilarna som skulle till Boden. Och eftersom varken jag eller Susanne hade körkort (vi var för unga) och Robert ingen bil som kunde dra en hästtransport så blev det bestämt att vi skulle stanna hemma. Den fredagen åkte jag på stan med en kompis efter skolan och kom väl hem vid 16.00-tiden När jag kommer hem står Robert och S och packar grejer inför tävlingen?? Jag ser helt oförstående på dem: Men vi skulle ju INTE åka? Då hade Robert i sista stund hittat en kille, P som skulle till Boden och hälsa på sina föräldrar och hade en bil med dragkrok. Så det blev bara att panikpacka och åka iväg till Boden och tävla….men allt går ju om man bara vill…


Det var också den här tävlingshelgen som jag och S var på vår första ryttarfest. Vi blev less vid 22.00-tiden och bestämde oss för att gå tillbaka. Det var bara ett problem, vi visste inte riktigt vart vi skulle. Så det slutade med att vi irrade omkring på stan och träffade bla på en knarkare som skrek och sprang efter oss!! Han var INTE aggressiv så att han slog oss men följde efter oss och skrek och höll på. Vi tyckte att det var ganska olustigt, två tjejer på 16 och 17 år. Nu var vi tvungna att springa runt på stan och försöka bli av med knarkaren…Efter 3 timmars irrande varav  2 timmar förföljda av en knarkare bestämde vi oss för att gå tillbaka till utgångspunkten.. Som tur var stod Robert kvar där inne på ryttarfesten. De höll på att städa. Nu fick vi skjuts hem och klockan var 01.00 Jag och S var mycket trötta efter kvällens bravader…Robert och de andra skrattade gott åt oss när vi berättade om knarkaren…Tja, så kan det gå!!!

Så fortsatte vi att åka runt på tävlingar och rida LC-LB klasser jag och Tessan. Vi red vårt första Junior DM på K:4 den hösten. Det gick över förväntan. Vi tog oss till omhoppning och hade snabbaste tiden men 2 nedslag/8 fel så vi kom på 5 plats men jag var glad ändå! Det var ju JDM!


Sedan blev det vinter och vila på tävlingsfronten. Våren kom närmare bestämt början på februari och jag skulle träna för en elitryttare från Örebro för första gången. Han hette Lennart Lindelöw, och hade börjat sin ryttarkarriär i Umeå. Detta var början på en träning som kom att vara från 1984-1991 och 3 av mina hästar skulle vara inblandade i träningarna under åren.


Jag tävlade nu LC och LB med blandade resultat. Vi red runt på mellan 0- 8 fel, oftast tog vi oss till omhoppning med något eller inget nedslag där. Tessan var snabb att svänga, galopperade på och hade ett hopphuvud som få hästar har.


Jag kommer ihåg en klubbtävling vi hade på K:4 där jag skulle rida en LC och en LB. I LC fanns det en väldigt snäv sväng man kunde ta mot ett hinder men kruxet var att man var tvungen att först rida innanför ett hinder och sedan mot ett annat hinder för att sedan svänga höger i sista stund och endast 1 galoppsprång mot hindret!!  Summan av det kunde lika gärna bli att hästen bjöd på det hindret som man inte skulle hoppa utan bara svänga mot, om man nu hade en hoppglad häst. Jag och Robert diskuterade och vi kom fram till att jag skulle prova, det var ju bara en klubbtävling och jag hade ingenting att förlora. Sagt var gjort vi red grundomgången felfri och galopperade mot omhoppningen. När jag styr Tessan innanför och sedan mot ”fel” hinder känner jag hur hon bjuder på det, innan hon hinner ta sats och hoppa svänger jag till höger och får 1 galoppsprång på mig till oxern som står som nästa hinder. Jag känner hur hon tar sats och hoppar och bara viker in hovar och ben under sig!! Vi galopperar i mål på bästa tid! Den ritten var en riktig adrenalinritt! Robert var jättenöjd med ritten och jag var halvchockad att jag hade lyckats med det. Många andra försökte ta samma väg när de hade sett att jag lyckades men antingen rev de eller så vägrade hästen. Det var nog då som vi bägge två insåg att Tessan kunde bli en duktig hopphäst.


Våren avlöpte bra. Vi tränade för Lennart Lindelöw 3 ggr under våren och tävlade flera tävlingar. Tills vi kom till Luleås tävlingar i mitten på maj. Det var första utomhustävlingen för året och Robert tyckte att det var en bra tävling att debutera LA/120 cm på. Vi hade ”bara” hopptränat på 110 cm banor men enligt Robert så var det inga som helst problem. Jag skulle bara ”rida som vanligt”. Så vi debuterade i LA med 3 nedslag/12 fel och Tessan var hur duktig som helst med lilla mig på ryggen.


Nästa tävling var så Boden i slutet på maj. Det var mitt första meeting som jag skulle rida LB/LA hela helgen. Hon gick bra i bägge LB hoppningarna, 0 fel i ena och 4 fel i den andra. Sedan kom vi då till LA klassen. I första LA klassen på lördag gick vi nolla och fick rida om hoppning. Nu kommer vi till en av mina värsta missar i min ryttarkarriär, någonting som man INTE får göra. Tessan gick superbra i omhoppningen, vi har en jättebra tid på gång och vi galopperar i mål ! Trodde jag, när jag tittar i ögonvrån ser jag att målflaggan fortfarande är uppe! Jag hade INTE galopperat genom målet…jag svänger snabbt och lägger en volt för att ta mig genom målet och blir på så sätt bestraffad med 3 fel för volten och tidsfel. Ja, ja vi kunde alla fall trösta oss med att hästen gick jättebra i klassen. Det här skulle också vara ENDA gången jag glömde galoppera genom mål under alla år. Jag lärde mig snabbt av mina misstag.. om man säger så!!! Sedan har vi då sista klassen på söndagen, LA. Bedömningen var A:1b och det innebär grundomgång och 2 omhoppningar. Grunden låg på 120 cm sedan höjs ca 10 cm varje omhoppning, så sista omhoppningen brukar ligga på ca 140 cm. Då är förstås förutsättningen att man har minst 2 st som går till omhoppning. Tessan var klockren och gick nolla i grunden. Nu började jag oroa mig för hinderhöjden, vi hade ju bara hoppat 110 cm på träning.. Vi var 5 st ut i första omhoppningen. Och vi nollade igen!! Det var helt fantastiskt! Lilla jag på min lilla häst och bägge 2 var orutinerade! Nu var vi bara 2 st ut i andra och sista omhoppningen på 140 cm. Jag och B H vår Ridskolechef på en häst som hette Otto. Jag pratade med Robert om att jag var orolig om hinderhöjden men han lugnade mig med att det ”inte var så högt” som det såg ut. Det var ”bara” att gå in och rida som vanligt igen…Okej, det var väl tur att jag var ung och dum för jag bara red in och hoppade runt banan på 4 fel! Jag hade otur att riva det lättaste första hindret, lägst av alla. Men jag kan tänka mig att jag var ganska nervös och när jag äntligen kom igång så gick det av bara farten. Det jag minns av den där ritten är att det är absolut en av det bästa jag någonsin har gjort under min ryttarkarriär! Det var också en sån här adrenalinkick!







En av favoritbilderna på Comtesse och mig. Tagen av Robert på en utomhustävling 1983. Hela hästen är inte med men kortet är så fokuserat på "språnget och koncentration" att jag inte tycker att det gör något  


Nu kommer vi till en annan historia, resan hem. Tessan åkte som bekant i en lastbil som rymde 6 st hästar. De stod placerade 3 hästar framför och sedan 3 bakom. Min häst stod i mitten av 2 andra hästar. När vi sedan kom hem till Umeå och öppnade bakluckan för att ta ut hästarna, hade de 2 andra hästarna tuggat på Tessans huvud så hon hade ett jättesår i pannan som det rann blod ur..Klockan var 23.00 på kvällen och Robert och jag insåg att vi var tvungna att ringa efter en veterinär för att sy såret. Jag var trött och hungrig. Hungern berodde på att jag INTE hade ätit på hela dagen, jag var helt enkelt för nervös inför tävlingarna. Nu började jag se stjärnor också. Robert ringde till veterinär G (min husveterinär som jag haft i alla år sedan dess) som skulle komma omgående och sy såret så att vi skulle kunna åka hem. Det dröjde inte länge innan vet. G kom till K:4 och konstaterade att han skulle vara tvungen att klippa sårkanterna för att kunna sy ihop såret bra. När han började klippa sårkanterna började det att rinna både levrat blod och vanligt blod och jag känner hur det börjar vända sig i magen på mig. Jag frågar Robert om han kan hålla i Tessan i stället för mig. Men jag får till svar att det får jag minsann göra själv, det är din häst får jag till svar. Okej tänker jag, du klarar det. Om jag bara tittar ner så att jag inte ser så går det nog bra, tänkte jag. Sedan minns jag INTE något mer…


Fortsättning följer…


Mvh anaby  

Av anaby - 25 juli 2011 23:40

Jag tänkte börja berätta min "resa" med Comtesse min första riktiga tävlingshäst. Den första hästen jag också både hopptränade och tävlade "på riktigt" dvs mer än en klubbtävling. Hon köptes in när jag var 14 år gammal och hon var 4 år...året var 1982 och det var i slutet på januari...kallt och ruggigt när vi begav oss iväg på resan för att hämta hem henne.


Efter mycket om och men blev det bestämt att vi skulle åka och titta på Comtesse och mest troligt köpa henne. Vi lånade transport (av min morbror Gösta) och pappa hade tagit med sig pengar till det ev. hästköp. Comtesse bodde i Särna i Idrefjällen. Så det skulle bli en lång resa tur och retur då vi bor i Västerbotten. Min andra morbror Roger skulle följa med och hjälpa pappa att köra så att vi skulle kunna köra hem direkt utan att behöva övernatta någonstans.


Sagt var gjort vi började vår resa till Särna…Vi började åka tidigt på morgonen. När vi kom fram visade det sig att Comtesse bodde i ett eget stall som en skogskoja ungefär. Hon hade en stor trähage. Det var en väldigt lurvig och busig häst som stod i det lilla stallet i skogen. Ägaren borstade, sadlade och tränsade hästen. Jag tog på hjälmen och satt upp i sadeln.

Det var en pigg och alert häst som jag satt på, helt olika alla hästar jag hittills hade ridit. När jag kom tillbaka tittade vi på veterinärintyget och skrev ett köpekontrakt. Sedan drack pappa och Roger kaffe innan det var dags att lasta och köra hemåt.


Innan vi lastade tog jag på Comtesse ett täcke så att det inte skulle bli så kallt för henne inne i transporten. När vi stannade för att titta till henne emellanåt var både hästen och täcket fullt med rimfrost. Till slut var vi hemma och Comtesse, som kallades för Tessan hade fått ett nytt hem.


Så nu började ett rent helvete för mig som var 14 år. Tessan var mycket speciell. Det gick INTE att rida med någon annan, då sparkade hon mot de andra hästarna. Hon lyckades sparka Susanne på benet en gång när vi var ute och red. Efter det ville INTE jag utsätta någon annan vare sig människa eller häst för ev. skador. Så jag var mest ute själv och red. En period var pappa med mig när jag var ute och red, han blev ju orolig när hon var halvgalen. Hon var väldigt pigg och hade svårt att skritta när man en gång hade galopperat med henne. Detta var mycket jobbigt för mig som var van vid lugna och trygga fd. ridtravare Abbe.


En dag när jag var ute och red blev jag stoppad av en karl som var ute med sin hund. Han skrek och gormade en massa om att jag och min kompis hade hållit på att rida över honom flera gånger! Efter ett tag lugnade han ner sig och jag började förklara för honom att jag INTE kunde rida med någon annan eftersom min häst blev hysterisk av andra hästar. Då säger karl’n: Men det var exakt samma färg på hästarna! Jaha, sa jag men det var alla fall INTE jag som var inblandad utan du får nog prata med tjejerna som har gjort det istället för att skälla ut oskyldiga människor. Ibland häpnar man över hur vuxna människor tänker. Jag säger vuxna eftersom jag anser att vuxna människor ska ha så pass sunt förnuft att man inte säger eller gör vad som helst. Den här karl’n betedde sig mot mig ungefär som om jag skulle helt hypotetiskt göra följande: ställa mig på Backenvägen och stanna första bästa röda bil och skälla ut föraren efter noter för att han/hon har hållit på att köra på mig. Föraren skulle givetvis svara att han/hon var skyldig och då skulle karl’n säga: men det var samma färg på bilen. Jag anser än idag att man måste prata med RÄTT person inte ta vem som helst och skälla ut….


Tessan blev lite lugnare och gick hjälpligt att rida. Jag fick tips och hjälp av Susanne som red på en väldigt lugn häst som var samma ålder som min. Tessan var mycket bitchig. Som den gång när Susanne var på väg ut och rida och jag höll på att borsta min häst. När jag kom till bakbenen så böjer jag mig lite ner för att nå att borsta dem. Då känner jag en otrolig smärta på näsan och tänderna!! Hästdj..ln har sparkat upp med ett bakben framåt under magen, fråga mig inte hur hon gjorde men hon lyckades alla fall med det. Jag springer ut ur stallet med blodet sprutande ur näsan och hinner haffa Susanne innan hon hade ridit iväg. Hon slänger sig av hästen och frågar givetvis vad jag har gjort! Jag försöker få fram att jag vill att hon ska kolla så att tänderna sitter fast. Jag hade INGEN känsel i munnen eftersom jag var så bedövad av sparken… Susanne konstaterar att de gör de och den mesta blodvitet kommer från näsan…Vi kunde andas ut. Jag försäkrar för Susanne att det är okej att hon far ut och rider. Sedan stannar jag och borstar min häst klart. Det tar ett tag innan smärtan och blodet lugnar ner sig men till slut beger jag mig ut på en kort ridtur. Enbart pga. att det var det jag gick ut till stallet för att göra och det skulle jag också göra innan jag gick in för kvällen. Jag har alltid varit envis.


Eller den gången när jag skulle smörja in mungiporna på henne. När jag har tagit salva för att smörja tvärkastar hon huvudet mot mig och tuggar till!! Och givetvis tuggar hon mig på pekfingret, som blir alldeles blått, både nageln och skinnet. Hela den kvällen dunkade pekfingret så jag höll på att bli tokig! Mamma ringde till akuten men de sa att de enda de kunde göra var att sticka hål på nageln så att trycket av blodet lättar. Det kändes inte så inspirerade så jag stannade hemma med dunkande finger…


En annan gång hade jag bundit fast henne utanför stallet. Det gick jättebra tills jag tog loss henne och skulle gå in, då hoppade hon över kulhandsken på en lastvagn modell större, som vi hade spån i . Jag var ju inte beredd på att hon skulle hoppa över den utan föll över den och blev släpad av hästdj..ln och skrapade höger ben och fick ett ärr till. Jag fick som några cm långt ärr och det försvann en benbit från höger skenben, det är som en grop där…


Första sommaren var hemsk. Vi red ganska mycket i Kullaskogen. Tessan blev ju som bekant stressad när man hade galopperat. Nu började hon stegra sig. Det brukar INTE vara några problem, om man tynger ner när en häst stegrar. Dvs. man ställer sig i stigbyglarna och lutar sig framåt så att man får all tyngd framåt. Då brukar de sluta efter ett tag eftersom de inte tycker att det är lika roligt längre. Men jag skulle få erfara att Tessan INTE var som alla andra hästar. De första gångerna gick det bra att tynga ner henne, men till slut blev hon irriterad för att hon INTE fick sin vilja igenom. Det innebar att när jag tyngde ner henne blev hon arg och tryckte på mer uppåt och bakåt och det i sin tur resulterade att vi helt sonika stegrade omkull!!! Och stegra omkull var vad vi gjorde nästan dagligen ett tag ute i Kullaskogen. För det mesta hamnade jag bredvid rejält blåslagen. Ibland hamnade jag under henne och det var mindre roligt! Jag blir ALDRIG rädd utan bara arg, så jag fortsatte att jobba med henne för jag tänkte att hon måste till slut ge sig. Det gjorde hon också men det skulle ta hela sommaren och till slut var min mamma tvungen att ta mig till en naprapat för att jag var så dålig i ryggen. Jag förstår inte var det kunde bero på, nu lär hon ju upptäcka det…


Jag och Susanne hade anmält oss till en lite tävling i Röbäck, som vi åkte till. Vi tog oss runt en LD, 90 cm. Jag har för mig att jag fick 2 vägringar, då Tessan bröt ut till höger. Men det var ett okej resultat med tanke på att hon bara var 4 år och knappt hopptränad heller och jag var själv inte så rutinerad. Så jag var nöjd när vi åkte hem.


Sommaren var slut och Tessan var bättre att rida, men långt ifrån bra. Sedan blev det höst och vinter. Det blev mörkt för att sedan bli snö och ljust. Jag red i princip varje dag, Tessan hade lugnat sig så pass att jag nu kunde rida med Susanne. Hon hjälpte mig mycket med Tessan.


Susanne hade varit i kontakt med en tränare som hette Robert Solin på Gamla K:4. Ingen ridlärare utan han hade privatlektioner. Han jobbade även på Västerbottens-Kuriren på Sporten och skrev mycket ridsportartiklar i samband med tävlingar som varit runt om i Västerbotten, Norrland och Mittsvenska länen. Hon undrade om jag var intresserad av att träna för Robert. Och det var jag med min något udda häst, insåg jag att jag skulle behöva MYCKET hjälp att få någon ordning på henne både pga min och hennes unga ålder. Det skulle jag också komma att få under en period av många år och många tävlingar framöver. Robert skulle komma att vara ett otroligt stort stöd för både mig och Susanne framöver.


Då ska jag tala om första gången som jag såg Robert. Susanne hade berättat att han skulle vara med på en klubbtävling på K:4 med en häst som hette Yankee. Susanne hade berättat att Robert var jätteduktig, han tävlade och red andras hästar…Jag åkte till K:4 på tävlingsdagen och till slut var det Robert och Yankees tur. På tredje hindret vägrar Yankee och Robert flyger av, kan man lugnt säga! När Yankee vägrade flög han liksom och lättade över hindret! Det var första gången jag såg Robert.


Sedan bestämdes att jag och Susanne skulle hoppträna 1 gång i veckan för Robert. Vi hopptränade i södra ridhuset. Det äldsta av de 2 ridhusen på K:4. Det ena hette Norra ridhuset och satt ihop med stallet och där inne reds lektioner på ridskolehästarna. Det andra hette Södra ridhuset och var en fristående byggnad och också mycket mindre. På den tiden spelade de även fotboll i Södra, så det fanns 2 st stora fotbollsmål på varje kortsida. Ridskolan hyrde ut Södra ridhuset till allt möjligt, polishundar, fotboll mm mm. Så när vi började hoppträna fick vi rida runt dessa stora fotbollsmål på väg till ett hinder.


Tessan tyckte om att hoppa och det gick mycket bra på hoppträningen. Hon hade ett enormt hopphuvud men ville gärna gå av tidigt på hindren och hoppade då inte med rygg som hon skulle. Hon var inte så stor med sina 158 cm i mankhöjd och gick i ett ganska högt tempo mot hindren, också för att hon skulle orka över. Hon påminde mer om än ponny istället för en häst..


Nu kom vi alla fall till vår första hopptävling i Örnsköldsvik, på våren 1983 i april. Jag och Susanne åkte dit och jag vägrade ut mig i varje start…vi tog oss nog till tredje hindret som längst. Tessan var i chock när hon kom in i det lilla ridhuset i Ö-vik. Det var bara 40 m gånger 20 m. För Susanne gick det bättre, hon var placerad i alla starter.


På vägen hem från Ö-vik bestämde jag mig för att sluta rida…Susanne skulle tävla 130 cm,  MSV  B meddelade hon glatt. Klasserna vi hade tävlat var 100 cm, LC för mig och upp till 110 cm, LB ör Susanne.


Robert sa då någonting till mig som jag har burit med mig under alla år jag har tävlat. Han sa: Anna, vet du att Rom byggdes INTE på en dag, det tog många år i med och motgångar. Men det GICK!! Det här citatet från Robert visade sig skulle ha stor betydelse för både Robert och mig i framtiden. För Robert pga. att han senare när han tränade andra ryttare kunde gå tillbaka och berätta om mig, hur jag hade kämpat och INTE gett upp! Kan Anna, så kan du! Blev Roberts motto. Och för mig var det någonting att kämpa för att aldrig ge upp. Jag lärde mig att ALLT går bara man är villig att kämpa!


Jag och Susanne red även en del klubbtävlingar på K:4 från början och det var bra för mig. Jag andades nämligen INTE när jag var inne på banan. From. jag tog första hindret slutade jag att andas och var sputröd i ansiktet och hade i princip andnöd när jag kom ut. På klubbtävlingarna kunde Robert skrika till mig mellan varje hinder: ANDAS! Och det gjorde han. Det lät givetvis lite roligt och folk undrade vad vi höll på med men efter några tävlingar och klasser började min hjärna att fungera och kunde andas själv utan att någon stod och skrek…


Det var också nu som jag och Susanne började beställa mycket grejer hos Börjes i Tingsryd. Allt var ju så billigt och vi behövde en hel del grejer nu när vi hade börjat tävla. Börjes har följt mig i alla år och är en helt suverän butik!

 

Så efter mycket om och men fortsatte jag att träna och tävla med hjälp av Robert och Susannes stöd. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan Susanne och Robert. Alla fall så skulle det ju planeras inför tävlingssäsongen vad man har för mål. Susanne deklarerade att hon skulle rida 120cm, LA innan säsongen var slut. Och Anna då frågade Robert. Jag hade inte speciellt bra självförtroende så jag sa: om jag tar mig runt en 100 cm, LC så är jag jättenöjd. Okej, sa Robert, det ska vi ordna.


Vi åkte till nästa tävling, jag, Susanne och Robert. Nu styrde vi kosan till Boden. Jag skulle bara tävla LC och Susanne mest LB. Den här tävlingen var utomhus. Det skulle visa sig att jag tog mig nu runt i alla klasser jag red. Jag hade som mest 1 nedslag i någon klass. Den sista klassen för helgen, på söndag var en LC clearround. Clearround innebär att man har 2 försök på sig. Om man river i första försöket så får man en chans till att prova lyckan. Tessan och jag lyckades rida felfritt på första försöket. Jag fick ta emot min första och enda clearround rosett. Den är vit och blå. Min första rosett på en större tävling, inte bara en klubbtävling på K:4. Jag kunde knappt tro att det var sant!! Vilken lycka!!!


När vi åkte hem frågade Robert än en gång vad jag ville göra nu när jag faktiskt hade nått mitt mål med att ta mig runt en LC. Ja, sa försynta jag, jag tror att jag skulle vilja ta mig runt en LB. Okej, sa Robert, det ska vi ordna. Dessa ord sa han många gånger under följande 2 år.


 


Robert följde med mig och Susanne på alla tävlingar vi var med på under hela 1983-1985. Han fanns alltid där. Vi bodde tillsammans. Robert kände en massa människor i alla städer i Västerbotten och Norrland som vi fick bo hos. Steg upp tidigt, åt frukost och sedan iväg till hästarna och tävlingsplatsen. Jag och Susanne fixade hästarna själva medans Robert tittade startordning och tävlingsbanan. Han kände dessutom alla som tävlade så han diskuterade med allt och alla. Sedan gick vi banan tillsammans med Robert, kollade startlistan. Sedan bestämdes att vi skulle börja rida fram 10 ryttare innan start. Robert skulle komma ut 5 ryttare innan och hjälpa var och en på framhoppningen. Sedan stod han med som stöd före ritten,under och efter. När man sedan kom ut pratade vi lite snabbt för att sedan ta hand om hästen. När hästen var avskrittad analyserade vi ritten och diskuterade vad som var bra respektive dåligt. Vad jag skulle träna mer på. Vad jag skulle ta med mig in på banan till nästa klass. Hur det kändes när hästen hoppade. Jag allt analyserades för att vi skulle bli bättre. Robert var helt enkelt en klippa!! Jag har sagt tidigare och jag säger det igen. Jag önskar att ALLA som tävlar skulle ha tillgång till ”en Robert”. Han var vårt moraliska stöd, tränare ja, helt enkelt allt-i-allo. Han var ALLTID med. Både jag och Susanne var inte så gamla, Jag 15 år och Susanne 16 år så man kan lugnt säga att Robert tog hand om oss och på ett väldigt föredömligt sätt, som få tränare gör. Men sedan ska det också sägas att jag och Robert INTE har haft något som helst förhållande överhuvudtaget. Det mest upphetsande vi någonsin har gjort är att när Robert kramar om mig brukar han ge mig en puss på kinden. Och det gör han ALLTID när man träffas vem det än är, om man är tjej förståss…så jag vet inte om det gäller här. Robert är 7 år äldre än mig och min syn på honom förutom att han var min tränare och stora klippa var att jag såg på honom som min storebror. Och han såg på mig som sin lillasyster. Det har givetvis diskuterats huruvida jag och Robert har haft ett förhållande, och i princip ALLA på Ridskolan på 1980-90-talet var eniga om att det hade vi. Än idag kan folk komma fram till mig och fråga hur det igentligen var…det är mycket störande att folk INTE kan acceptera att en tjej och en kille faktiskt kan vara kompisar utan att det ska vara någonting annat inblandat. Senare skulle det visa sig att jag föredrog att umgås med killkompisar, framför tjejkompisar pga. att killar är rakare och mer ärliga än tjejer. Och väldigt mån om en skulle det visa sig.


Mina föräldrar då vad tyckte de om de här med tävlingar osv. Ja, mina föräldrar är INTE intresserade av hästar eller tävlingar. Pappa lite, men mamma är livrädd. Pappa skjutsade mig och Abbe på några småtävlingar i stan och sedan Tessans första tävling. Men efter det fick jag ta mig till tävlingarna själv. Jag hade tur som hade hjälp av Robert, han visste var hjälpen gick att hitta. Vad innebar då det när man var 15 år och utan körkort. Jo, man bokade upp en plats i någons hästlastbil, i mitt fall blev det Ridskolechefens. Så de följande åren åkte Tessan i lastbil, både på gott och ont skulle det visa sig.


Mina föräldrar var sällan och tittade när jag tävlade, det var inte intresserade och hade helt enkelt inte tid. Det är ingenting jag klandrar dem för överhuvudtaget. Alla som tävlar har olika förutsättningar. Tävlingarna och träningarna tog upp mycket av min tid och är man INTE intresserad och INTE har tid så brukar det lösa sig på annat sätt. Pappa och mamma har jobbat mycket med sitt företag under alla år. Jag har haft den enorma tur som har haft förmånen att få ha ett eget stall under 16 års tid. Mina föräldrar har ställt upp med råge med det under alla år!! Däremot var de på en tävling 1984 på säsongsavslutningen den hösten och det skulle visa sig sedan att de var mycket glada att ha varit just på den tävlingen!! Det skulle dröja flera år efter det innan mina föräldrar kom på nästa tävling…


Jag var nu 15 år (fyllde 16 år i oktober) och året var 1983 det var sommar. Jag hade framtiden framför mig…


Fortsättning följer…


Mvh anaby  


Presentation


Välkommen till mig! Jag bloggar bla om min satsning att tävla i hoppning upp till 130 cm efter 17 års frånvaro på tävlingsbanorna. Och en massa annat trevligt :)

Fråga mig

27 besvarade frågor

Omröstning

Hur gammal är du som tittar in på min blogg? ;)
 20 år
 25 år
 30 år
 35 år
 40 år
 45 år
 50 år
 55 år
 60 år + däröver

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards